Så annorlunda - gammaldags mänsklig, jordnära, jag känner mig i jämförelse med andra unga människor. Idag var jag och Emma i Slottskogen och promenerade. Vi stod och såg på lamm som lekte och jag tänkte på marken, gräset och stenen, vädret, och det uråldriga band som binder våra själar samman med dessa aspekter av Naturen. Ett slags uråldrigt lugn, ett Fridegård-lugn, kom över mig. Bredvid stod ett gäng ungdomar och härmade de bräkande lammen, och när dessa i lek klättrade på varandra frustade en av killarna "De knullar! De knullar!" utan en tanke på oss andra i närheten. Är det underligt att jag känner en sådan stark önskan att distansera mig från sådana "medmänniskor"? Från "min" generation?
Jan Fridegård skrev en gång: "Det är nog inte så att en författare är en undantagsmänniska, han är snarare, eller bör vara, ett språkrör för sina medmänniskor."
Men om man inte känner gemenskap med sina medmänniskor, i mångt och mycket ser dem som fårskock, vad är man då om inte en undantagsmänniska? Kanske inte författare men diktare.
Och ändå: såsom arbetarförfattarna var ett språkrör för människor som levde hårt och dog tyst utan möjlighet att uttrycka sig skriver jag (eller kommer att skriva för) oss som lever ett jämförelsevis lätt liv utan vare sig motgångar eller egentligt livsdefinierande innehåll. Vi är den subtila ledans riddare, likgiltighetens generation. Och solen har sin gång, även om ingenting är nytt under den. Vad är det för mening med att skriva när allt redan känns gjort och ingen bryr sig?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment