"Modern" poesi

Poesi förr i tiden var för öronen. Den skulle läsas upp högt (helst av poeten själv) och därav behövdes meter och andra musikaliska knep. Modern poesi är mer av en konst för ögonen. I en tid när vi har andra nöjen än högläsning av romaner och poesi nöjer sig de flesta med att läsa i tysthet, och poesin har anpassat sig för att överleva (om den egentligen har överlevt eller ej i Sverige låter jag vara osagt - de kulturellt ovilliga storförlagen har i vilket fall som helst ett finger med i spelet). Den moderna poesin går väl ihop med idén om den generativa grammatiken, att språket går direkt in i hjärnans språkdel via ögat när vi läser, utan att behöva ta den jobbiga omvägen via hörselgångarna. Skriftspråket är till för ögat. Därför är modern poesi "modern" just därför att den passar den moderna människan som hellre läser tyst med ögonen än högt för öronen. En del läser högt inuti huvudet (i varje fall gör jag det och jag tror inte att jag är ensam) och för dem finns den moderna poesin skriven med den gamla stilen, alltså poesi för ögat men med rytmer för den inre hörseln. Det är den typ av poesi jag skriver eftersom det är så jag läser, och det är så jag vill att mina dikter skall bli lästa. Tyvärr (för mig) är det också den typ av poesi som förlagen ratar. Bara för att visa vilken mångsidig jävel jag är kommer här en dikt som saknar rytm. Det är egentligen bara filosofi, som jag precis kluddade ner när jag betraktade årets första korkade flugjävel att fasta i mitt fönster:


Jag betraktar en fluga som fastnat mellan två rutor.
Där lever den nu. Lever den?
Det är en långsam död. Hur kom den dit?
Där kryper den för alla obarmhärtiga betraktare att se.
Jag kan inte öppna fönstret och släppa ut den.
Det står ett skrivbord i vägen.

En fluga betraktar en människa som fastnat mellan två rader.
Där lever den nu. Lever den?
Det är en långsam död. Hur kom den dit?
Där sitter den för alla obarmhärtiga betraktare att se.
Flugan kan inte öppna fönstret och släppa ut mig.
Det står ett skrivbord i vägen.