Till att börja med är de personer som gjort urvalet, och de som blivit utvalda, knutna till tidskriften OEI. Detta är ett problem, då det är denna maktfaktor som i mångt och mycket styr den svenska poesins utveckling i en riktning bort från gemene mans förståelse, vilket Johan Lundberg (chefredaktör för tidningen Axess och en intellektuell) påpekat då han för några år sedan klagade på den moderna poesins oläsbarhet. Det är alltså denna lilla klubb, som sitter och gör poesi för poeter, som nu givit ut en samling med vad de anser representera den svenska poesin under 2000-talets första decennium. Om målet var att nå ut till gemene man eller åtminstone till den kulturintresserade svensken har de misslyckats. Jag anser att de istället bidrar till poesins tillbakagång - död? - i det tidigare så florerande svenska kulturlivet.
Fortsättningsvis är det som Joar Tiberg och Fredrik Nyberg sysslar med är inte poesi (se min definition nedan), möjligtvis ordsnickeri - men då ett slags fuskbygge som hade passat bättre i ett språkets "Fuskbyggarna" än i en antologi över det gångna decenniets svenska poesi. Vad jag menar med poesi är den typ av ordkonst som lyckas fånga känslor, händelser och/eller sinnesintryck på ett sätt som möjliggör ett vackert intryck för ögat och ett rytmiskt sådant för örat samtidigt som det väcker känslor och tankar, helst av vacker art (jag tillhör de som anser att konst i alla former, för att kallas konst, bör väcka vackra känslor och inte repulsion, chock eller dylikt - då är det propaganda), och som förnöjt människor och förhöjt vår kulturella och känslomässiga medvetenhet genom årtusenden. Ju fler sinnogrunder ett poem lyckas påverka hos mottagaren desto bättre, men ett grundkrav bör vara att det skall påverka åtminstone två av de tre för poesin grundläggande, nämligen ögat, örat och hjärtat. Det mesta av antologins "poesi" är enbart för ögat. Precis som en dålig snickares fuskbygge.
"Problemet med diktens relativa osäljbarhet" som påfallande kortfattat tas upp i antologin sägs vara "mer en fråga för de kommersiella aktörerna i den litterära offentligheten (förlag, tidskrifter, kultursidor, massmedia) än för poesin själv". Jag tror snarare att detta säljproblem står i direkt proportion till diktens relativa oläsbarhet. De som sysslar med poesi för poeter bör inte bli överraskade över att deras alster inte säljer, och det blir de kanske inte heller, men deras ordsnickeri, särskilt när det framställs som den nya tidens poesi, stänger alla dörrar för den poesiintresserade svensken. Fredrik Nyberg skriver själv att "vad som helst kan bli en dikt". Det är just detta som är så fel i dagens tankesätt kring poesi. Vad som helst kan inte bli en dikt, men vad som helst kan kallas för en dikt, och gemene man tror gärna att detta vadsomhelst är en dikt när Fredrik Nyberg och andra i den sfären uttalar sig dylikt. Det finns en skiljelinje - möjligen en något otydlig sådan - mellan vad som är en dikt och vad som bara kallas för det.
"Sann" poesi - enligt min definition ovan - får inte tillträde till den svenska poesins så kallade kraftrum, och det är här någonstans som nutida "sanna" poeter och intresserade läsare stöter på grund. Om de som skriver "sann" poesi - enligt min definition - tilläts synas mer i det offentliga rummet skulle de med största sannolikhet öppna dörren för en ny tid av bildskön, rytmisk, känslofull och populär (i ordets sanna bemärkelse) ordkonst. Och när den dörren står på glänt skulle även de nya ordsnickarna slinka igenom och nå ut.
Här är länken till källtexten:
http://www.svd.se/kultur/litteratur/vital-och-mangsidig-generation-poeter_6610590.svd
