Böcker, en korkad lärare och bra citat

Var på ett antikvariat i Haga härom dagen och fick då tag i två mycket intressanta böcker som jag varit på jakt efter ett tag. Den ena var Oscar Levertins Kung Salomo och Morolf, en diktroman som jag velat läsa ända sedan jag läste en biografi om Levertin för något år sedan, och som nämnde den i inbjudande ordalag. Den andra var en illustrerad utgåva av den helige Augustinus Bekännelser, på engelska. Den har jag velat äga ända sedan jag läste Jostein Gaarders Vita Brevis, en översättning av Codex Floriae, ett långt brev till Augustinus från hans konkubin från ungdomstiden, Floria Aemilia, vari hon mer eller mindre sågar den helige mannen och hans Bekännelser längs fotknölarna.

Jag tycker verkligen om de amerikanska texter jag läser just nu, synd bara att läraren FZ inte tänker tillräckligt för att inse att universitetselever som går en sexpoängskurs i amerikansk litteratur antagligen har andra ämnen vid sidan om. Den läslista hon presenterat tvingar till och med mig, som läser mycket och snabbt, att stressläsa intressanta texter och hoppa över en del (t.ex. Twains Huckleberry Finn som kom som en överraskning - och som vi skulle läsa på två dagar). Nåväl. En del hinner jag ju snappa upp, och det är framförallt Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau som jag tagit till mig, mest för att de skrivit sådant jag redan tänkt och för att Emerson säger att just det där med att läsa sådant man redan tänkt kan vara fruktansvärt irriterande - men när det kommer från honom tar jag det som en komplimang till mitt intellekt. Jag skall i de kommande inläggen avsluta med citat från dessa båda herrar som jag anser att alla moderna människor bör ta till sig. Här kommer det första:

"When we are unhurried and wise, we perceive that only great and worthy things have any permanent and absolute existence,--that petty fears and petty pleasures are but the shadow of the reality."
                            -- Henry David Thoreau, Walden, 1854

"Modern" poesi

Poesi förr i tiden var för öronen. Den skulle läsas upp högt (helst av poeten själv) och därav behövdes meter och andra musikaliska knep. Modern poesi är mer av en konst för ögonen. I en tid när vi har andra nöjen än högläsning av romaner och poesi nöjer sig de flesta med att läsa i tysthet, och poesin har anpassat sig för att överleva (om den egentligen har överlevt eller ej i Sverige låter jag vara osagt - de kulturellt ovilliga storförlagen har i vilket fall som helst ett finger med i spelet). Den moderna poesin går väl ihop med idén om den generativa grammatiken, att språket går direkt in i hjärnans språkdel via ögat när vi läser, utan att behöva ta den jobbiga omvägen via hörselgångarna. Skriftspråket är till för ögat. Därför är modern poesi "modern" just därför att den passar den moderna människan som hellre läser tyst med ögonen än högt för öronen. En del läser högt inuti huvudet (i varje fall gör jag det och jag tror inte att jag är ensam) och för dem finns den moderna poesin skriven med den gamla stilen, alltså poesi för ögat men med rytmer för den inre hörseln. Det är den typ av poesi jag skriver eftersom det är så jag läser, och det är så jag vill att mina dikter skall bli lästa. Tyvärr (för mig) är det också den typ av poesi som förlagen ratar. Bara för att visa vilken mångsidig jävel jag är kommer här en dikt som saknar rytm. Det är egentligen bara filosofi, som jag precis kluddade ner när jag betraktade årets första korkade flugjävel att fasta i mitt fönster:


Jag betraktar en fluga som fastnat mellan två rutor.
Där lever den nu. Lever den?
Det är en långsam död. Hur kom den dit?
Där kryper den för alla obarmhärtiga betraktare att se.
Jag kan inte öppna fönstret och släppa ut den.
Det står ett skrivbord i vägen.

En fluga betraktar en människa som fastnat mellan två rader.
Där lever den nu. Lever den?
Det är en långsam död. Hur kom den dit?
Där sitter den för alla obarmhärtiga betraktare att se.
Flugan kan inte öppna fönstret och släppa ut mig.
Det står ett skrivbord i vägen.

Bara en dikt

Den här dikten är inspirerad av den amerikanska litteratur jag studerar just nu. Idén om en "angelic state" kommer dock från Platon och Pico della Mirandola. Tanken om att vi "perpetually skate on surfaces" kommer från Ralph Waldo Emerson, så även tron på "cultural self-reliance" som jag adopterat:

We are the Human Race

'Twas Gravity that pulled us down
From our Angelic state
To this old Earth on whose surface
We perpetually skate.

Not sin nor devils' trickery
Nor God, unmerciful
'Twas simple, scientific Gravity
Invisible yet beautiful.

Never to be raised again
We are the HUMAN race
Staring, always in vain,
Into the blackness of space.

We build machines that lift us high
And rebel 'gainst Gravity
Such deus ex machinas
Will never set us free.

Only our souls may yet be raised
And not by God nor science;
Not by faith in warring religions
But by cultural self-reliance.

My generation... tyvärr

Så annorlunda - gammaldags mänsklig, jordnära, jag känner mig i jämförelse med andra unga människor. Idag var jag och Emma i Slottskogen och promenerade. Vi stod och såg på lamm som lekte och jag tänkte på marken, gräset och stenen, vädret, och det uråldriga band som binder våra själar samman med dessa aspekter av Naturen. Ett slags uråldrigt lugn, ett Fridegård-lugn, kom över mig. Bredvid stod ett gäng ungdomar och härmade de bräkande lammen, och när dessa i lek klättrade på varandra frustade en av killarna "De knullar! De knullar!" utan en tanke på oss andra i närheten. Är det underligt att jag känner en sådan stark önskan att distansera mig från sådana "medmänniskor"? Från "min" generation?

Jan Fridegård skrev en gång: "Det är nog inte så att en författare är en undantagsmänniska, han är snarare, eller bör vara, ett språkrör för sina medmänniskor."
Men om man inte känner gemenskap med sina medmänniskor, i mångt och mycket ser dem som fårskock, vad är man då om inte en undantagsmänniska? Kanske inte författare men diktare.

Och ändå: såsom arbetarförfattarna var ett språkrör för människor som levde hårt och dog tyst utan möjlighet att uttrycka sig skriver jag (eller kommer att skriva för) oss som lever ett jämförelsevis lätt liv utan vare sig motgångar eller egentligt livsdefinierande innehåll. Vi är den subtila ledans riddare, likgiltighetens generation. Och solen har sin gång, även om ingenting är nytt under den. Vad är det för mening med att skriva när allt redan känns gjort och ingen bryr sig?

-

Hur i helvete kan man trivas i en stad som Göteborg? Jag står på min balkong i Björkekärr i min trånga studentlägenhet och ser ut över det lilla som syns av staden i aprildiset och är tacksam för att så lite av staden syns. Det enda som lugnar mig är cigaretten i handen och whiskeyn som står på balkongräcket. Klyschigt kanske men det skiter jag i. Det är kallt. Jag önskar att jag stod på en balkong och såg ut över smogen i Los Angeles. Har just sett de sista scenerna av det det sista avsnittet av Californication, säsong tre, och jag längtar bort utav bara helvete. Man inser hur liten man är. Man inser hur liten den här skithålan är. Hur kan man trivas i en stad av snällrasister som klottrar över b:et så det står "Rökning för juden" på skylten nedanför? Då befinner jag mig hellre i en stad där kontrasterna och motsatserna är större, riktigare. Där allt är större och riktigare och mer levande än det någonsin kan bli här. Californication, Warren Zevons "Keep me in your heart for a while" och en tung antologi med amerikansk litteratur väntar på mig därinne. Inget jag längtar till. Det är inte på riktigt. Det finns ingen riktig sol i Göteborg. Ingen riktig litteratur, ingenting riktigt. Allt är lite för litet, lite för svagt, lite för vardagligt. Och det enda jag verkligen vill ha är en dröm som inte heller är på riktigt.