Wednesday, April 6, 2011
-
Hur i helvete kan man trivas i en stad som Göteborg? Jag står på min balkong i Björkekärr i min trånga studentlägenhet och ser ut över det lilla som syns av staden i aprildiset och är tacksam för att så lite av staden syns. Det enda som lugnar mig är cigaretten i handen och whiskeyn som står på balkongräcket. Klyschigt kanske men det skiter jag i. Det är kallt. Jag önskar att jag stod på en balkong och såg ut över smogen i Los Angeles. Har just sett de sista scenerna av det det sista avsnittet av Californication, säsong tre, och jag längtar bort utav bara helvete. Man inser hur liten man är. Man inser hur liten den här skithålan är. Hur kan man trivas i en stad av snällrasister som klottrar över b:et så det står "Rökning för juden" på skylten nedanför? Då befinner jag mig hellre i en stad där kontrasterna och motsatserna är större, riktigare. Där allt är större och riktigare och mer levande än det någonsin kan bli här. Californication, Warren Zevons "Keep me in your heart for a while" och en tung antologi med amerikansk litteratur väntar på mig därinne. Inget jag längtar till. Det är inte på riktigt. Det finns ingen riktig sol i Göteborg. Ingen riktig litteratur, ingenting riktigt. Allt är lite för litet, lite för svagt, lite för vardagligt. Och det enda jag verkligen vill ha är en dröm som inte heller är på riktigt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Jag kom att tänka på den här: ""Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna." Oscar Wilde
ReplyDeleteSka vi rymma?
Jag brukade göra det då och då som barn. "Jag åker till månen nu. Kan du göra en smörgås till mig?" sa jag till mamma. Jag packade en papperskasse med en smörgås, en festis, en ficklampa och mina bästa serietidningar och vandrade iväg till ett hemligt ställe och stannade där... sen gick jag tillbaka. Numer drömmer jag om att göra en vandring till Santiago de Compostela. Inte Las Vegas, men väl en längtan att gå på vägen... till nånting annat men inte nödvändigtvis det uppsatta målet. Räknar upplevelserna högre.
Ha det gott! Hälsningar Gröna Monstret
När jag var nere i Biarritz befryndade jag en amerikan och en kanadensare som var på vandring just till Santiago de Compostela. Fick senare ett mail av kanadensaren där han beskrev strapatserna men också målet och meningen med att ta sin tid med att nå dit.
ReplyDeleteDen där längtan att gå på vägen känner jag så innerligt igen. Harry Martinson skrev i Vägen till Klockrike (för övrigt den bästa text som någonsin prånglats ut av något förlag på något språk): "Och därför känner jag att jag en vacker vårdag när himlen är blå kommer att ta ränsel och stav och vandra min väg bort från allt."