Elite or no?

There is an ongoing debate in Swedish media about whether or not there is such a thing as a cultural elite; and if there is, do we need it? I saw a talkshow a while back wherein the host asked his guests if they thought they belonged to that cultural elite (there was a TV comedian, an author and the cultural editor for Sweden's biggest - and crappiest - tabloid). Both the comedian and the author said no, the cultural editor immediately said yes. That tells us something, I think. Writers and such, the actual "performers" of culture, do not believe they are an elite, but the people who write about culture do.

I don't think there is a cultural elite, at least not one made up of critics and self-important editors. I do however believe that literature is split in two, and this in turn splits readers into two camps - the wide audience and the "narrow". The authors are not to blame for this though, but rather publishers, critics and editors - yeah, that's right, the self-proclaimed cultural elite. All authors who write what I'd like to call "literature for the thinking", underground or bigger, and whose books express thoughts, insights, and ideas that cause readers to stop and think, inevitably end up at the mercy of this elite. And these people seem to find some kind of perverted pleasure in keeping this literature from the wider audience by reviewing it and rating it difficult or... elite.

However, I did say that literature is devided to begin with. That is because some litearature is not for "the thinking", such as chick lit, bloggers' autobiographies, and the new, cheap-ass Swedich crime novels. Maybe there is instead an intellectual elite who reads, or writes, better literature. But just because self-important critics read this kind of books doesn't mean that they belong to the intellectual elite.

Just to be able to indulge in a bit of self-loathing, I'll act the critic myself and post a review I wrote on Marcus Birros Flyktsoda. I'll post it in Swedish because I wrote it in Swedish. This blog is an exercise in English but my litarary criticism is not.

Marcus Birros Flyktsoda når inte riktigt ända fram. Jag anar och känner igen en hel del tankar men de blir aldrig riktigt fullföljda, det känns som om en språklig begränsning stoppar tankarna precis innan de beskrivits fullt ut. Birros kärva språk och idoga användande av korta meningar kanske är ett stilgrepp, kanske är det författarens språkliga maximum, så långt som hans språk sträcker sig - i vilket fall räcker det inte till för att nå ända fram, tränga ända in. Trots att författaren har en bakgrund som alkoholist och därmed bör ha hemska erfarenheter lyckas hans beskrivningar av Lucas Destinos tragiska tillvaro inte slå an medlidandets sträng i läsaren. Nu är det kanske inte medlidande Birro letar efter, men någon sträng borde han i vart fall lyckas slå an, men icke.

Dessutom lider hans roman av en av vår tids litterära krämpor, nämligen Undermålig Korrekturläsning. I den utgåva jag hade till förfogande (Tre Böckers pocketutgåva, 2006) hittade jag diverse tryck- och stavfel, samt ett felaktigt val av personligt pronomen (dessutom får den citerade låttexten i början av boken mig att undra över Birros engelskakunskaper). När jag själv skriver korrekturläser jag alltid tre gånger, två gånger innan någon annan får göra det och en gång till när denna extra rättning är gjord. Jag kan inte förstå hur man kan ha så bråttom att få ut sina ord i etern att man inte bryr sig om ifall de är rättstavade.

Någon har skrivit på baksidan av boken att romanen är fylld av tröst. Den har jag svårt att se, det öppna slutet känns egentligen inte så öppet, eller snarare är det öppet endast mot en sorlig framtid.

Marcus Birros Flyktsoda är en roman som försöker säga något viktigt, men som inte räcker ända fram.