Vital generation poeter som tar död på poesin... En poetisk paradox

Läste igår en recension av poesiantologin 32/2011, som visserligen lades upp på SvD:s kultursida i november förra året men som jag läste en utskrift av först nu. Varför spelar ingen roll. Det var tidigt på morgonen och jag började genast fundera över vad antologin står för. Helt fel saker, nämligen.

Till att börja med är de personer som gjort urvalet, och de som blivit utvalda, knutna till tidskriften OEI. Detta är ett problem, då det är denna maktfaktor som i mångt och mycket styr den svenska poesins utveckling i en riktning bort från gemene mans förståelse, vilket Johan Lundberg (chefredaktör för tidningen Axess och en intellektuell) påpekat då han för några år sedan klagade på den moderna poesins oläsbarhet. Det är alltså denna lilla klubb, som sitter och gör poesi för poeter, som nu givit ut en samling med vad de anser representera den svenska poesin under 2000-talets första decennium. Om målet var att nå ut till gemene man eller åtminstone till den kulturintresserade svensken har de misslyckats. Jag anser att de istället bidrar till poesins tillbakagång - död? - i det tidigare så florerande svenska kulturlivet.

Fortsättningsvis är det som Joar Tiberg och Fredrik Nyberg sysslar med är inte poesi (se min definition nedan), möjligtvis ordsnickeri - men då ett slags fuskbygge som hade passat bättre i ett språkets "Fuskbyggarna" än i en antologi över det gångna decenniets svenska poesi. Vad jag menar med poesi är den typ av ordkonst som lyckas fånga känslor, händelser och/eller sinnesintryck på ett sätt som möjliggör ett vackert intryck för ögat och ett rytmiskt sådant för örat samtidigt som det väcker känslor och tankar, helst av vacker art (jag tillhör de som anser att konst i alla former, för att kallas konst, bör väcka vackra känslor och inte repulsion, chock eller dylikt - då är det propaganda), och som förnöjt människor och förhöjt vår kulturella och känslomässiga medvetenhet genom årtusenden. Ju fler sinnogrunder ett poem lyckas påverka hos mottagaren desto bättre, men ett grundkrav bör vara att det skall påverka åtminstone två av de tre för poesin grundläggande, nämligen ögat, örat och hjärtat. Det mesta av antologins "poesi" är enbart för ögat. Precis som en dålig snickares fuskbygge.

"Problemet med diktens relativa osäljbarhet" som påfallande kortfattat tas upp i antologin sägs vara "mer en fråga för de kommersiella aktörerna i den litterära offentligheten (förlag, tidskrifter, kultursidor, massmedia) än för poesin själv". Jag tror snarare att detta säljproblem står i direkt proportion till diktens relativa oläsbarhet. De som sysslar med poesi för poeter bör inte bli överraskade över att deras alster inte säljer, och det blir de kanske inte heller, men deras ordsnickeri, särskilt när det framställs som den nya tidens poesi, stänger alla dörrar för den poesiintresserade svensken. Fredrik Nyberg skriver själv att "vad som helst kan bli en dikt". Det är just detta som är så fel i dagens tankesätt kring poesi. Vad som helst kan inte bli en dikt, men vad som helst kan kallas för en dikt, och gemene man tror gärna att detta vadsomhelst är en dikt när Fredrik Nyberg och andra i den sfären uttalar sig dylikt. Det finns en skiljelinje - möjligen en något otydlig sådan - mellan vad som är en dikt och vad som bara kallas för det.

"Sann" poesi - enligt min definition ovan - får inte tillträde till den svenska poesins så kallade kraftrum, och det är här någonstans som nutida "sanna" poeter och intresserade läsare stöter på grund. Om de som skriver "sann" poesi - enligt min definition - tilläts synas mer i det offentliga rummet skulle de med största sannolikhet öppna dörren för en ny tid av bildskön, rytmisk, känslofull och populär (i ordets sanna bemärkelse) ordkonst. Och när den dörren står på glänt skulle även de nya ordsnickarna slinka igenom och nå ut.  

Här är länken till källtexten:

 http://www.svd.se/kultur/litteratur/vital-och-mangsidig-generation-poeter_6610590.svd

Reality is a state of mind

Såg i helgen om filmen Franklyn med bl.a. Eva Green, och den har seglat upp på en av topplaceringarna i mitt tycke. Inspirerad av filmen skrev jag följande lilla stycke:

reality is a state of mind
and you never know what you'll find
on the bottom of a bottomless lake
when the bottomless bottom is fake

and you're lost in a memory flood
and you wade in a river of blood
and you try to grasp what is real
and the heart that you think you feel

is merely a drumskin ghost
in a place where your mind is host
and you'll never know what you find
because reality is a state of mind

Ta det lite lugnt, för fan!

"Den moderna människan är i alltför dåligt sällskap när hon är ensam", skrev Jan Fridegård 1965. Det är en intressant iakttagelse som nog stämmer i många fall även idag. Dock inte på mig. :) Jag har förresten ändrat mig vad gäller smileys, efter att jag läst att det var en amerikansk universitetsprofessor som kom på idén. Det var ett bra sätt att markera i e-post att en kommentar var skämtsam, och i det avseendet gillar jag idén. Dock kan jag tycka att den har dragits lite för långt.

Fridegård skriver också att "ju mer bekvämligheter och uppfinningar desto större brådska och oro. Livstakten har ökat till idioti och de som stannar och undrar vart de är på väg, är alltför få." Detta skrevs alltså 1965, och man undrar hur det är ställt idag.

Har jobbat mycket med min diktning idag, men livets petitesser kommer hela tiden emellan i form av tvätt, datorproblem, Kronofogden (de är inte ute efter mig, tvärtom, och för det fick jag plats 33 i telefonkön), mat som skall lagas samt disk som ilsket stirrar på mig. Trots att jag steg upp tidigt känns det som om jag inte fått alls så mycket gjort som jag bort, vilket i sin tur är stressande. Som jag önskar att jag för en obestämd framtid bara kunde luta mig tillbaka och ta det lugnt och läsa allt det som intresserar mig, och ägna mig åt skrivandet.

Ett boktips mitt i allt: Owe Wikströms Långsamhetens lov, som är en lugnande text (under första halvan, innan det blir för mycket snack om kristendom).

Och på tal om tid: jag skulle vilja tacka Hideo Kojima för ett stulet dygn (32 timmar välspenderade på Metal Gear Solid 3: Snake Eater) samt avsluta med Thoreaus ord om tid:

Time is but the stream I go a-fishing in. I drink at it; but while I drink I see the sandy bottom and detect how shallow it is. Its thin current slides away, but eternity remains.
                                             -- Henry David Thoreau, Walden, 1854

Böcker, en korkad lärare och bra citat

Var på ett antikvariat i Haga härom dagen och fick då tag i två mycket intressanta böcker som jag varit på jakt efter ett tag. Den ena var Oscar Levertins Kung Salomo och Morolf, en diktroman som jag velat läsa ända sedan jag läste en biografi om Levertin för något år sedan, och som nämnde den i inbjudande ordalag. Den andra var en illustrerad utgåva av den helige Augustinus Bekännelser, på engelska. Den har jag velat äga ända sedan jag läste Jostein Gaarders Vita Brevis, en översättning av Codex Floriae, ett långt brev till Augustinus från hans konkubin från ungdomstiden, Floria Aemilia, vari hon mer eller mindre sågar den helige mannen och hans Bekännelser längs fotknölarna.

Jag tycker verkligen om de amerikanska texter jag läser just nu, synd bara att läraren FZ inte tänker tillräckligt för att inse att universitetselever som går en sexpoängskurs i amerikansk litteratur antagligen har andra ämnen vid sidan om. Den läslista hon presenterat tvingar till och med mig, som läser mycket och snabbt, att stressläsa intressanta texter och hoppa över en del (t.ex. Twains Huckleberry Finn som kom som en överraskning - och som vi skulle läsa på två dagar). Nåväl. En del hinner jag ju snappa upp, och det är framförallt Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau som jag tagit till mig, mest för att de skrivit sådant jag redan tänkt och för att Emerson säger att just det där med att läsa sådant man redan tänkt kan vara fruktansvärt irriterande - men när det kommer från honom tar jag det som en komplimang till mitt intellekt. Jag skall i de kommande inläggen avsluta med citat från dessa båda herrar som jag anser att alla moderna människor bör ta till sig. Här kommer det första:

"When we are unhurried and wise, we perceive that only great and worthy things have any permanent and absolute existence,--that petty fears and petty pleasures are but the shadow of the reality."
                            -- Henry David Thoreau, Walden, 1854

"Modern" poesi

Poesi förr i tiden var för öronen. Den skulle läsas upp högt (helst av poeten själv) och därav behövdes meter och andra musikaliska knep. Modern poesi är mer av en konst för ögonen. I en tid när vi har andra nöjen än högläsning av romaner och poesi nöjer sig de flesta med att läsa i tysthet, och poesin har anpassat sig för att överleva (om den egentligen har överlevt eller ej i Sverige låter jag vara osagt - de kulturellt ovilliga storförlagen har i vilket fall som helst ett finger med i spelet). Den moderna poesin går väl ihop med idén om den generativa grammatiken, att språket går direkt in i hjärnans språkdel via ögat när vi läser, utan att behöva ta den jobbiga omvägen via hörselgångarna. Skriftspråket är till för ögat. Därför är modern poesi "modern" just därför att den passar den moderna människan som hellre läser tyst med ögonen än högt för öronen. En del läser högt inuti huvudet (i varje fall gör jag det och jag tror inte att jag är ensam) och för dem finns den moderna poesin skriven med den gamla stilen, alltså poesi för ögat men med rytmer för den inre hörseln. Det är den typ av poesi jag skriver eftersom det är så jag läser, och det är så jag vill att mina dikter skall bli lästa. Tyvärr (för mig) är det också den typ av poesi som förlagen ratar. Bara för att visa vilken mångsidig jävel jag är kommer här en dikt som saknar rytm. Det är egentligen bara filosofi, som jag precis kluddade ner när jag betraktade årets första korkade flugjävel att fasta i mitt fönster:


Jag betraktar en fluga som fastnat mellan två rutor.
Där lever den nu. Lever den?
Det är en långsam död. Hur kom den dit?
Där kryper den för alla obarmhärtiga betraktare att se.
Jag kan inte öppna fönstret och släppa ut den.
Det står ett skrivbord i vägen.

En fluga betraktar en människa som fastnat mellan två rader.
Där lever den nu. Lever den?
Det är en långsam död. Hur kom den dit?
Där sitter den för alla obarmhärtiga betraktare att se.
Flugan kan inte öppna fönstret och släppa ut mig.
Det står ett skrivbord i vägen.

Bara en dikt

Den här dikten är inspirerad av den amerikanska litteratur jag studerar just nu. Idén om en "angelic state" kommer dock från Platon och Pico della Mirandola. Tanken om att vi "perpetually skate on surfaces" kommer från Ralph Waldo Emerson, så även tron på "cultural self-reliance" som jag adopterat:

We are the Human Race

'Twas Gravity that pulled us down
From our Angelic state
To this old Earth on whose surface
We perpetually skate.

Not sin nor devils' trickery
Nor God, unmerciful
'Twas simple, scientific Gravity
Invisible yet beautiful.

Never to be raised again
We are the HUMAN race
Staring, always in vain,
Into the blackness of space.

We build machines that lift us high
And rebel 'gainst Gravity
Such deus ex machinas
Will never set us free.

Only our souls may yet be raised
And not by God nor science;
Not by faith in warring religions
But by cultural self-reliance.

My generation... tyvärr

Så annorlunda - gammaldags mänsklig, jordnära, jag känner mig i jämförelse med andra unga människor. Idag var jag och Emma i Slottskogen och promenerade. Vi stod och såg på lamm som lekte och jag tänkte på marken, gräset och stenen, vädret, och det uråldriga band som binder våra själar samman med dessa aspekter av Naturen. Ett slags uråldrigt lugn, ett Fridegård-lugn, kom över mig. Bredvid stod ett gäng ungdomar och härmade de bräkande lammen, och när dessa i lek klättrade på varandra frustade en av killarna "De knullar! De knullar!" utan en tanke på oss andra i närheten. Är det underligt att jag känner en sådan stark önskan att distansera mig från sådana "medmänniskor"? Från "min" generation?

Jan Fridegård skrev en gång: "Det är nog inte så att en författare är en undantagsmänniska, han är snarare, eller bör vara, ett språkrör för sina medmänniskor."
Men om man inte känner gemenskap med sina medmänniskor, i mångt och mycket ser dem som fårskock, vad är man då om inte en undantagsmänniska? Kanske inte författare men diktare.

Och ändå: såsom arbetarförfattarna var ett språkrör för människor som levde hårt och dog tyst utan möjlighet att uttrycka sig skriver jag (eller kommer att skriva för) oss som lever ett jämförelsevis lätt liv utan vare sig motgångar eller egentligt livsdefinierande innehåll. Vi är den subtila ledans riddare, likgiltighetens generation. Och solen har sin gång, även om ingenting är nytt under den. Vad är det för mening med att skriva när allt redan känns gjort och ingen bryr sig?